Milos förlossning

Publicerad 2020-10-14 17:08:13 i Allmänt,

Det började med att jag fick lite värkar på natten den 27 augusti och när jag kollade tiden var där 5-7 min mellan dom. Jag tyckte inte alls att det gjorde speciellt ont, utan det kändes precis som jag tyckte med Kian, som mensvärk. Jag började även att blöda lite, men inte alls så mycket som jag gjorde med Kian. Eftersom det gick så himla fort med Kian ville jag verkligen åka in i tid den här gången, så jag ringde in till förlossningen och frågade hur man vet om det är riktiga värkar och inte bara förvärkar. Dom sa att det kan vara svårt att veta, men att jag kommer känna när det är dags att åka in och att det ska vara tätare mellan värkarna. Jag var så säker på att jag skulle gå över tiden och eftersom jag bara var i vecka 38 tänkte jag att det säkert bara var förvärkar, samtidigt som jag var rädd för att det inte var det och att det skulle gå väldigt fort helt plötsligt. Därför bestämde Olof sig för att stanna hemma från jobb och missa sin utbildning som han egentligen ville gå på. Jag hade sedan värkar hela dagen med ca 2-4 minuter mellan värkarna. Vissa kändes inte så mycket alls och vissa var lite mer intensiva, men helt klart hanterbara.

Kian skulle ha sin första fotbollsträning denna dagen klockan 17 och när klockan var ca 15.30 började värkarna bli mer intensiva. Då började jag funderade på om vi skulle åka in ändå för att kolla om det ens är så att det är igång. Olofs mamma var påväg hem från jobb och ringde och frågade om hon skulle komma och ta Kian och köra honom till fotbollen. Vi började packa och jag kände mer och mer att det nog faktiskt var dags. Vi åkte för att möta Rose och vi möttes vid haraldskiosken där vi lämnade av Kian. Då var klockan ca. 16.40. I bilen hade jag ganska kraftiga värkar som kom med ca 2 minuters mellanrum och tänkte nä inte igen. Denna gången ville jag gärna vara inne på förlossningen och få lustgas vid det här laget.

När vi kom fram släppte Olof mig vid akutmottagningen och jag gick in i förväg. Där skulle jag stå och svara på en massa frågor om jag hade symtom på corona osv, så Olof hann komma in innan jag kommit in på förlossningen. När vi sedan kom in sa dom till oss att sätta oss i väntrummet. Då kände jag att det kanske inte är dags ändå. När vi sedan fick ett rum så satte dom på bandet som kollar hur täta värkarna var och hur bebisens hjärtljud såg ut. Sånt kollade dom aldrig med Kian (antagligen för att det inte alls fanns någon tid för något sådant). Dom gjorde heller inte någon undersökning för att se hur öppen jag var, så då kände jag ännu mer att det säkert inte var dags. Efter att jag suttit där i ca 10 minuter frågade jag Olof om han inte tyckte att jag skulle ringa på klockan och fråga om jag inte kunde få någon lustgas. Jag var ju trotsallt där nu så varför inte få någon smärtlindring. Vi ringde på klockan och jag frågade hur ont man måste ha för att få lustgas. Då frågade hon hur öppen jag var och jag sa att jag har ingen aning för ingen har undersökt mig. Då gjorde hon en undersökning och sa att jag var öppen 9 cm, så det var självklart att jag skulle få lustgas. Jag frågade om jag kunde ta av mig bandet och gå på toaletten och hon sa ja och tog av mig bandet och gick för att starta lustgasen. Jag hann bara resa mig och säga att nu kissar jag på mig och så gick vattnet. Hon kom för att hjälpa mig av med byxorna och under tiden kände jag att jag fick en krystningsvärk och hon sprang snabbt och tryckte på larmet och sprang sedan till mig och sa fort av med tröjan. Jag sa jag kan inte och hon sa då att vi inte hinner och att jag ska sätta mig på sängen. Där kom in en till kvinna och jag hann bara att krysta en gång och så var han ute. Jag hade lustgas under den värken, men kände ingenting denna gången heller, så tror inte att den var på nu heller. När han kom ut såg jag att han hade navelsträngen två varv runt halsen, men det var inget som dom nämnde och han skrek direkt så antar att det inte är något konstigt. Jag fick upp han på bröstet och fick sedan byta om till sjukhusrocken.

Allt gick verkligen jättesnabbt och jag är väldigt glad för det, trots att jag samtidigt är lite ledsen över att inte få veta hur det hade varit med smärtstillande. Undrar ju verkligen hur mycket lustgasen hjälper mot smärtan man har vid värkarna. Nu lär jag ju aldrig få veta det.

Jag sprack ingenting och behövde inte sy någonting, vilket jag blev väldigt förvånad över i och med att han kom så fort.

När han var ute frågade Olof vad han nu ska heta och om det ska bli Milo. Samtidigt ser vi att det står Milo på alla maskinerna i rummet och då kände vi att det är klart att han ska heta Milo ❤️

Han föddes 17.55 den 27/8, var 48 cm lång, vägde 3010 gram och hade ett huvudomfång på 34 cm.

Jag tyckte verkligen att jag hade en superbra förlossning även denna gången och har verkligen känt mig oförskämt bra efter förlossningen. Var ju lite orolig innan att det inte skulle gå så bra eftersom att Kians gick så himla bra och att man inte kan ha sådan tur två gånger. Personalen på förlossningen var jättebra och alla kom in och bad så mycket om ursäkt för att dom varit stressade och inte undersökt mig.

Milo bestämde sig alltså för att komma några dagar tidigare än beräknat och på sin farmors födelsedag. Jag ville gärna att han skulle komma tidigare, men just den dagen kände vi alla att han gärna kunde stanna i magen 😁 Kian hade sin första fotbollsträning som jag gärna ville gå på, Olof hade sin utbildning och vi skulle fira Rose på kvällen. Men det blev bra ändå och vi är så himla glada för att vår älskade Milo är här. Namnet betyder "min älskling" och det är verkligen det han är ♥️