Uppdatering
Hej!
Jag hoppas att allt är bra med er!
Längesen jag skrev, men de senaste månaderna har varit väldigt tuffa. Jag kan fortfarande inte ta in att mamma inte längre finns här. Att jag nu ska leva resten av mitt liv utan en av de viktigaste personerna i mitt liv. Det känns verkligen fruktansvärt och gör så ont! Detta har ju varit min största rädsla och värsta mardröm sedan jag var ett litet barn.
Jag klarar inte av att tänka på mamma, men jag saknar henne så himla mycket och hon kommer upp i tankarna hela tiden. Allt påminner om mamma. Det är tur att jag har mina två älskade barn, som tar upp mycket tid och hjälper till att distrahera mina tankar.
Det känns så hemskt också att Kian och Milo har förlorat sin älskade mormor. Speciellt för Kian. Hon var verkligen hans bästa vän och stora favorit. Hon lekte alltid med honom och det var verkligen det bästa han visste. När han fick bestämma vad vi skulle göra var det alltid att åka till mormor. Det var bättre än allt annat.
Mamma kämpade verkligen med sjukdomen, enda in i det sista. Trots att hon gick på den värsta cellgiftsbehandlingen, hade ont och mådde så dåligt som hon gjorde, så byggde hon med lego, ritade eller gjorde annat med Kian.
Hon ville så gärna vara med och fira hans födelsedag och hon kämpade verkligen med att hålla sig vaken den dagen. Är så glad att hon fick vara med ❤ Dagen efter slutade hennes hjärta att slå och hon behövde inte kämpa mer. Jag hoppas och tror att mamma har det riktigt bra nu och att vi får ses igen i framtiden. Hon var för bra för denna världen och förtjänar det absolut bästa.
Milo var också en riktig mormorsgris och det första han gjorde när man kom hem till dom var att krypa bort till mamma. När hon var sängliggandes ville han bara vara uppe i sängen hos henne och när man pratade med mamma i telefon skulle han prata han också.
Var inte riktigt meningen att jag skulle sitta och skriva en massa om mamma, men det är mest hon som är i mina tankar, hela tiden.
Men, men sommaren har passerat och Milo har nu fyllt 1 år! Tänk att det redan har gått ett år sedan han kom och gjorde vår familj komplett. Han är verkligen en helt fantastisk liten kille som enkelt kan charma en. Han älskar att leka titt ut, kurragömma och springa och jaga en. Klättra är också en favorit. Han klättrar på allt. Nu går han helt och hållet och ibland nästan springer han fram. Gick snabbt efter det att han vågat släppa taget. Han har fått många tänder, även kindtänder. På 1-års kontrollen var han 76 cm och vägde 9410, så han är ingen jättestor kille. Han säger inga riktiga ord. Bara mamma, pappa, bampa (lampa) och bapp (napp). Någon enstaka gång har han sagt maow och vov när man pratat om katter eller hundar. Han vinkar när man säger hejdå och kan hämta vissa saker när man ber honom. När han har sovit middag vet han att det är dags att hämta Kian på skolan så då går han ut i hallen och hämtar sina skor och sin jacka. Han har en noshörning med en speldosa i som han, enda sedan han var superliten, varit väldigt rädd för. När han sett den så börjar läppen hänga och sen har han börjat storgråta. Nu är det mer att han vill ha den men fortfarande blir ledsen av den. Så han går och hämtar den och vill att jag startar den och när jag gör det börjar läppen hänga. Så gör han så flera gånger 😁 Vi har fortfarande inte ansökt om förskoleplats. Hade hoppats på att vi skulle ha flyttat innan det var dags för han att börja på förskola, så vi slapp två inskolningar. Men det ser inte ljust ut för vårt husletande, så får nog ansöka om någon plats här i stan ändå.
